ღ jag vet vad jag pratar om.
Jag ska berätta en historia om mitt liv,
det har varit såhär i över ett år nu,
läs inte om du inte orkar.
Att gå utanför drömmen gör mig bara mer och
mer rädd för var dag som går, jag vet inte vad
som döljer sig runt hörnet, kanske är det mycket
folk där borta, jag börjar skaka i kroppen och blir
nervös för att gå förbi folket som står där, jag kollar
rakt fram och fokuserar bara på att komma förbi dom,
jag klarar knappt träffa min killes kompisar för jag
vet inte hur jag ska bete mig eller va. Jag vet inte när
den äckliga känslan kommer krypandes längst ryggraden,
ger mig en spykänsla& gråtkänsla, sen slår den till!
& vad ska jag göra då? vad ska jag göra fall där e massa
okänt folk som inte känner till vad jag lider av? hur skulle
dom ta det om jag får panik där och inte kan styra min kropp.
Panikångest, vet du ens vad jag talar om? Jag skulle inte ens önska
min västa ovän detta lidandet, för det är så hemskt, ingen ska behöva
lida av det, men en dag ska jag bli fri från detta, jag ska bli frisk.
Ett år låter inte länge, men jag har varit deppig i många många
år, men i sjuan började min dessprition som värst, jag tror det va
då min panikångest kom, men jag började inte kolla upp det fören
3 år senare. I 4 år har jag fått kämpa mig genom attacker, men i tre
år förstod jag inte vad det var. Påstå inte att du lider av panikångest
om du inte fått läkarbevis på det, för det är verkligen inget man vill ha.
Tro mig, för jag vet. Mina anfall blir värre och värre. Nu är jag verkligen rädd.
SV: Allt är okej med mig :) sj?
