do it like a model baby!

vet du hur det känns när man kämpar tills luften tar slut men i slutändan misslyckas man, man ramlar ihop på golvet i tårar, man får känslan av att bli strypt man får ingen luft, man trycker på halsen och chippa efter andan och försöker finna en väg ut men man lyckas inte, luften har tagit slut. Du andas inte och känner hur du dör inifrån och ut, du ser slutet och ljuset. Vad folk än snackar om känner du dig träffad, du tror alla går bakom din rygg och snackar bullshit, du blir svartsjuk för minsta lilla fast du vet att du bara inbillar dig. panikångest, vet du ens vad du pratar om? Och när folk försöker hjälpa, men man kan inte ta emot för man har inget att ge tillbaka, alla gånger jag hjälpt mina "vänner" men inte fått något tillbaka, alla ord, alla tårar.. Det gör ont i mig av att tänka tillbaka, tillbaka på min uppväxt, min pappa.. Alla killar som lekt med ens känslor och inte gett ett skit tillbaka, alla gånger man ligger i sängen och gråter sig till sömns. Allt detta skapade min panikångest, och det finns inget värre, du vet inte hur det känns fören du själv fått det så kom inte och säg att du vet och förstår.. Den blir värre och värre, jag börjar bli räådd för att lämna huset, och atackerna blir 10 nggr jobbigare för var gång, det blir svårare och svårare att hitta andan, att kunna andas normalt igen. Just nu lever jag i det tysta, så mycket tankar som verkligen inte får komma ut, inte nu iaf. Och min gammla mormor, jag tänker på den änglen varje dag, minst en gång om dagen.. Detta har blivit för mycket för min kropp, jag har ont, men jag kämpar, jag gråter, men jag döljer det, jag skriker, men inombords, jag dör, sakta men säkert. Jag mår inte bra, jag klarar inte kämpa mer, det gör för ont, jag klarar inte detta mer, jag döljer för mycket men ändå inget, vill inte, orkar inte.. :'(